Jag har fått nog. 23 år hemma räcker. Mer än väl.

"Kan du inte diska upp?!"
"Du kan väl dammsuga?!"
"Varför har du inte gjort det?!"

Jag kvävs. Jag orkar inte med allt tjat längre. Det är inte det att jag inte gillar mina föräldrar för det gör jag, men ibland blir det bara för mycket. Det räcker att de är i samma hus för att den där påträngande känslan ska smyga sig på. Jag behöver något eget. Där jag kan göra saker när jag själv vill. Slippa allt tjat. Jag vill bort. BORT, BORT, BORT.

Det bästa vore nog att börja om på nytt. På ett helt nytt ställe, i en helt ny stad. Men det känns skrämmande. Skrämmande att inte känna någon. Skrämmande att inte veta något.

Vad ska jag göra?