Är det någon som imponerar på mig så är det Christoffer Lindhe här i från stan. Jag känner honom inte och har aldrig träffat honom. Bara sett honom på stan någon gång. För två år sen förlorade han båda sina ben och en arm när han blev påkörd av ett tåg. Nu är han i Peking och tävlar i Paralympics. Simning är det som gäller. Han slog sitt svenska rekord två gånger om på 100 m fritt och blev fyra i finalen.

Jag är sjukt imponerad av honom som klarat av att komma tillbaka så fort efter olyckan. Jag har alltid undrat hur man tar sig igenom en sån sak, men antagligen går det. Det har Christoffer om någon bevisat. Snacka om kämparglöd.

Betyder det att ingenting är omöjligt? Kanske. Hur jag själv skulle reagera om något sånt hände mig går inte att svara på, men en spontan tanke är att jag skulle gå under. Jag vet, så ska man inte tänka, men som sagt, det är min spontana tanke.

Nu håller jag tummarna för honom att det går bra även på 200 m. :)