Vilken dag! Vi gav oss iväg mot Grand Canyon, förväntansfulla och på gott humör. Vädret var helt okej och allt såg lovande ut. Så kom vi upp till bergen. Regnet sipprande från himlen och dimman låg tät. Jag skojar inte, man såg inte mer än fem meter framför sig. Mitt humör dalade i bott. Det var längesen jag var så besviken. Det jag väntat på så länge, skulle det gå åt skogen? Besvikna åkte vi ner till turistbyn där dimman sken med sin frånvaro. Vi åt lite och köpte biljetter till en fågelshow för att få tiden att gå och hoppades på att dimman skulle försvinna. Vi fick se fåglar som lever runt Grand Canyon; en falk, en fågel jag inte minns namnet på, en korp och en kondor (stor som sjutton när vingarna fäldes ut) som alla gjorde några trick. Och så hade han med en stor vit pelikan (inte några koblajor som vi såg i Monterey :P). Kul!

Sedan tog vi bilen och åkte upp till bergen igen och vårt humör blev bättre och bättre och när vi var uppe och märkte att dimman faktiskt hade gett sig av var det nära att jag tog några glädjeskutt. Jag blev överlycklig! Så jäkla häftigt ju! Som vanligt gick det inte att fånga alla häftiga intryck på bild, men jag gjorde ett försök. :)









Thomas var nästan mer intresserad av de här ursöta, orädda ekorrarna än av utsikten. ;)



I'm the king of the world!







Colorado River skymtar där nere.





En korp.





Man kan nästan inte titta sig mätt på det här naturunderverket, men lagom tills vi kände oss nöjda och belåtna med besöket började det ösregna och åska som sjutton. Vi satte oss i bilen och åkte de cirka 15 milen tillbaka till hotellet. :)